I järnvägens barndom var alla personvagnar tvåaxliga liksom godsvagnarna. Vagnarna var förhållandevis små och personvagnarna hade ofta bara tre små kupéer med ingång direkt från långsidorna. Ibland var någon av de små kupéerna avdelad för post och ibland var en eller flera kupéer lite mer pompöst inredda för att kunna tillgodose behovet för 1:a och 2:a klassresenärer. Ända till 1880-talet såg nästan alla personvagnar ut på detta sätt.

På 1880-talet började man göra personvagnarna lite längre, genom att förse dem med öppna plattformar i vagnsändarna, samtidigt som man gjorde det möjligt att gå från vagn till vagn och mellan de olika plattformarna. På 1890-talet blev vagnarna ännu elegantare genom att de då ofta försågs med lanternin på taket. Vagnarna var dock fortfarande relativt små och tvåaxliga, med kort hjulbas. Vid AGJ har man lyckats att samla ihop ganska många personvagnar från dessa tidiga år. Tyvärr saknar flera av vagnarna inredning, hjul, m.m, då de tjänat som sommarstugor, hönshus och dylikt när man hittat dem. AGJ räknar dock med att flera av dessa intressanta vagnar skall gå att återställa som riktiga gammaldags personvagnar som kan visa hur man färdades på järnvägen under slutet av 1880-talet.

Omkring 1890 gjorde personboggievagnen på allvar sin entré i Sverige. Mariestad-Kinnekulle Järnväg tillhörde pionjärerna och man anskaffade till järnvägens invigning 1889 två boggievagnar tillverkade av AB Atlas. Till SJ levererades en stor mängd plåtklädda personboggievagnar med lanternin under 1890-talet, men på smalspåret dröjde det ytterligare några år innan vagnstypen slog igenom på allvar.
Vid AGJ finns fyra personboggievagnar tillverkade 1898-1901 som minne från denna epok. Det rör sig dels om två verkligt eleganta vagnar, den ena från Hjo-Stenstorps Järnväg och den andra från Örebro-Pålsboda Järnväg, dels om två personvagnar som blivit ombyggda och moderniserade på 1940-talet, där den ena vagnen kommer från Norrköping-Arkösunds Järnväg och den andra från Västergötland-Göteborgs Järnväg.

Några år in på 1900-talet började vissa järnvägar anskaffa personvagnar som utvändigt var klädda med teak i stället för plåt. Fram till omkring 1910 var det ganska vanligt med lanternin, men då övergick man till stora rymliga personvagnar med högvälvt tak. Från denna tidpunkt levererades nästan alla personvagnar med teakklädsel.
Vid AGJ finns flera bra exempel på vagnar som visar hur de för Sverige en gång så typiska teakklädda persontågen såg ut. Till följd av att man kring sekelskiftet började bygga tvåaxliga personvagnar med fria länkaxlar, kunde vagnarna göras betydligt längre än tidigare. Det innebar något av en renässans för de tvåaxliga personvagnarna, och under åren 1899-1928 anskaffade såväl SJ som de enskilda järnvägarna en stor mängd med tvåaxliga personvagnar. Under de första åren levererades dessa vagnar plåtklädda och med lanternin, men efterhand utfördes de med högvälvt tak och utvändigt klädda med teak. Vid AGJ har man även lyckats samla ihop en rad goda representanter för detta utvecklingsskede. De tvåaxliga personvagnarna förekom sålunda i stort antal runt om i Sverige långt in på 1950-talet, men det är nästan bara vid AGJ som de nu finns kvar.

Personvagnsbeståndet vid våra järnvägar moderniserades efterhand. Redan omkring år 1920 anskaffade många smalspårsbanor nitade personboggievagnar från Tyskland, medan Västgötabanan så sent som 1922 lät beställa 30 st teakklädda tvåaxliga personvagnar från Tyskland. Under 1930-talet övergick dock även Västgötabanan till att köpa nitade personboggievagnar av tysk tillverkning, och i allmänhet så sambeställde VGJ sina vagnar tillsammans med SRJ (Roslagsbanan), som anskaffade många personvagnar från Tyskland under dessa år. VGJ:s nyaste personvagn, nr 3008, levererades 1941 från Svenska Maskinverken i Södertälje tillsammans med systervagnarna SRJ nr 103 och 104.

AGJ har lyckats att få tag på flera vagnar av de modeller som rullade på Västgötabanan från 1930-talet och framåt. Vagnen 3008 blev tyvärr skrotad av SJ i början av 1960-talet, men systervagnen SRJ 104 finns nu att beskåda vid AGJ, där vagnen går i trafik som AGJ nr 37.
Vid AGJ finns således en mycket representativ samling av personvagnar, som väl speglar de olika utvecklingsskedena inom detta område. AGJ har satsat på att spara vagnar som verkligen belyser hur det var att åka tåg förr i tiden. Vid AGJ finner man således inte unika kunga- eller jaktvagnar, som på flera andra håll.

Besökaren får inte heller bara se moderna stålvagnar i AGJs tåg. Nej - vid AGJ kan besökaren själv se och uppleva hur det var att åka tåg förr i tiden. En autentisk helhetsupplevelse som det numera kan vara mycket svår att uppleva på andra håll i landet.